Ludvig Nobel och Västra Båstad
Av en slump kom Ludvig Nobel till Båstad hösten 1905. Han blev djupt betagen av ortens skönhet och såg stora utvecklingsmöjligheter.
Ludvig Nobel föddes den 17 febr. 1868 i Stockholm, son till Pauline och Robert Nobel. Robert (1829 – 1896) var den äldste av tre söner till industrimannen Immanuel Nobel (1801 – 1872). De övriga två var Ludvig (1831 – 1888) och den blivande stordonatorn Alfred (1833 – 1896).
Ludvig Nobel, som denna berättelse handlar om, hade således en farbror med samma namn.
Robert Nobel med familj flyttade till Helsingfors där Ludvig tillbringade sina första barnaår. Robert Nobel var anställd i en sprängämnesfabrik. Lönen var låg och familjen levde under små omständigheter.
Brödratrion bildade sprängämnesfabriken Naftabolaget Bröderna Nobel i Baku. Alfred Nobel uppfann dynamiten som blev grunden till Alfreds stora förmögenhet.
Ludvig Nobel hade avlagt ingenjörsexamen vid Tekniska Högskolan i Stockholm och fortsatte sin utbildning vid Polytechnicum i Zürich under åren 1890-91.
När Ludvig Nobel besökte Båstad 1905 hade samhället påbörjat sin väg som berömd badort. Societeten från Lund, Malmö och Helsingborg samt den skånska adeln lade sina sommarvistelser i Båstad för att njuta av sällskapsliv och rekreation. Järnvägen, som öppnades för trafik 1885, förenklade avsevärt resandet till Båstad. Societetshuset Pershög (klart 1851) med en hänförande utsikt över Båstad och havet var omtalat och populärt. Vid torget fanns gästgiveriet Viktoria, ner vid stranden låg Strand hotell som var nybyggt och ett badhus fanns vid hamnen. Många båstadsbor tog tillfället i akt och hyrde ut hus, lägenheter och rum som gav en god extra inkomst.
Tennisen hade börjat i blygsam skala, troligtvis var det de lärda från lärdomsstaden Lund som introducerade det nya modespelet. Man spelade under enkla former på en gräsplätt, inte alltid med ett nät och när ett sådant användes kunde ett uttjänt fiskenät duga. Men allt förändras.
Ett par år tidigare hade en handfull köpmän byggt ett badhus med restaurang på Malen och tagit de första staplande stegen som badort. Närheten till stationen, skogen, havet och stranden gynnade Malen som växte i ett allt snabbare tempo till en populär kur- och badort. Även här kom tennisen att spela en stor roll.
Ludvig förälskade sig i bygden och beslöt sig för att flytta till Båstad och investera. Investera hade han goda möjlighet till då han hade ärvt en stor förmögenhet som han ville förvalta väl. Han köpte mark från kyrkan västerut som med tiden kom att utgöra 90 har och påbörjade en intensiv byggverksamhet. Till sig själv byggde han villa Högstugan som ligger ovanför Lejontrappan vid Ludvig Nobels Allé.
Ludvig började med att anlägga Nobels villastad som sträckte sig från kyrkan västerut. Området planlades och sommarvillor uppfördes för uthyrning och tomter såldes.
1906 anlade Ludvig ett vattenledningsnät i sitt område med två vattenreservoarer med pumpverk. Han såg också till att ett väl fungerande avloppsnät grävdes ner.
1906 sammanfördes hans fastigheter och anläggningar till ett administrativt bolag som fick namnet AB Båstads Villaområde. 1928 ombildades bolaget till AB Västra Båstad som han var ledare för fram till sin dödsdag.
Sin gode vän Rudolf Abelin lockade han till Båstad 1906. Även Rudolf fann tycke för bygden och förvärvade gården Lilla Båstad där han anlade Norrvikens Trädgårdar.
Ludvigs levnadsregel var: ”Att alltid se och bygga på längsta möjliga sikt och att alltid i det långa loppet ligga en hästlängd före alla andra”.
Tennis hade blivit en modesak och Ludvig insåg tennisens betydelse för turismen. 1907 anlade han den första tennisbanan. Efterhand byggdes fler banor som med tiden kom utvecklades till dagens centercourt. 1925 förlades ”Svenska tennismästerskapet i tennis” till Båstad. Det var Ludvig som fick Kung Gustaf V – Mr G – att tävla i Båstad under 15 år, 1930 till och med 1944, då 84 år gammal.
Hans dröm var att bygga ett hotell av tegel. ”Ett hotell som ej skulle få bli närigt och ej vanställas av balkonger och verandor och som hellre skulle ligga kärt intill marken, behörigen underordnat den närliggande, åldriga kyrkan”. Han inspirerades även av de kringbyggda gårdarna på Agardhsgatan och Kamelitklostret i Helsingör.
1916 – 18 byggdes Skånegården och Ludvig förvärvade aktiemajoriteten i AB Båstads Badhotell som byggdes 1904. Hotellet omvandlades till restaurang och fick namnet Strand restaurang. Skånegårdens gäster intog där sina måltider och Strand kom att bli en synnerligen populär dansrestaurang.
Dessvärre har Strand rivits och ersatts med ett sommarboende. Strand restaurang var en mycket vacker byggnad, både ut- som invändigt. Sörjd och saknad av många båstadsbor – rivningsraseri!
Som ersättning för balkonger, som Ludvig ansåg var fula, byggdes Skånegården med korsgångar som erbjöd skugga och svalka. En mycket vacker trädgård anlades med rosenrabatter och vattenspeglar som vårdades med ömhet. Där fanns sittplatser för hotellets gäster som kunde välja mellan sol och skugga. Trädgården var en skönhet som uppskattades stort av gästerna. Att bo på Skånegården tillhörde de mer välsituerade.
En gäst som bodde på Skånegården 1919 skriver den 21 juli ett vykort med följande text:
”Här skulle Anna se så fint allt växer. Här finns så gott om rosor så man är snart led vid dem. Och frukt finns här så det föreslår. Bigarråer å fågelbär finns mest å det brukar vi äta flera liter ibland. Jordgubbarna äro ej så goda som våra där hemma. Här äro de så sura”.
Ludvig var en morgonmänniska. Han var tidigt uppe och i arbete. Tidigt ringde han runt och kallade till frukostmöte – hemma i sin bostad Högstugan eller på Skånegården. Då diskuterade allt mellan himmel och jord men Båstad var i fokus. Långt ifrån alla gillade hans tidiga morgonvanor. Men – det var bara att inordna sig.
Ludvig skapade Bjäre härads hembygdsförening. Han såg till att Båstads kyrka fick nytt tegeltak och han räddade den gamla 1700-tals orgeln. Genom hans försorg fridlystes prästgårdsmarken för avstyckning. Som ersättning byggdes Nobels villastad ut med stilenlig bebyggelse och tomter såldes. Om en tomtägare presenterade en ritning på huset som inte gillades av Nobel blev det ingen affär av.
Överallt dök Nobel upp. Inget fick rivas utan han var med och bestämd och gav goda råd. Han var sin egen ”byggnadsnämnd”. Om någon byggde och inte hade råd till tegeltag, gick Nobel in och betalde mellanskillnaden till rött tegeltak. Den som ville ha sin flaggstång träfärgad/brun fick både flaggstången och flaggan betald av Nobel. Men om någon ville måla den vit, då blev det kalla handen. För Nobel var vita flaggstänger en styggelse.
Han planerade en stiftelse med inriktning att bevara Båstadsortens hembygdskultur och utveckling av Båstads samhälle. Hans förslag till stiftelse blev aldrig förverkligad.
Ludvig Nobel dog 1946.
Jag citerar ett brev som skrevs efter hans död från en god vän. Brevet var ställt till Olof Nobel, Ludvigs son:
”Ludvig Nobel kunde glädjas åt en speciell buske, hur lycklig han var över ett speciellt par svalor, hur han kunde älska en speciell utsikt i en speciell belysning! All hans frikostighet måste ju med tiden bli legendarisk i Båstad. Om någon har älskat naturen och gjort den åtkomlig och njutbar för många, många, så måste det vara han. Han ringde och bad mig komma ner någon av de sista dagarna för att resonera om projektet Stensåns rensning. Det blir tomt i Båstad att inte se honom därnere, alltid i farten, alltid full av uppslag och idéer.”