Flygsanden ett stort problem

Flygsanden har under lång tid drabbat nordvästra Skåne och södra Halland. De kustnära skogarna avverkades och gav fritt spelrum för den fina sanden att driva med vindarna långt in i landet. Sanden täckte allt större område som kom att kallas för flygsandsområde. 

På initiativ av Christian IV påbörjades arbete med att bygga hinder men sandflykten gick inte att stoppa. I början på 1700-talet började ett mer omfattande arbete med att bygga staket av ris som skulle fångande sanden. Men även detta försök misslyckades och sandflykten blev ett allt större problem. 

Bjäres kust var hårt ansatt av sanden som ställde till stora bekymmer för bönderna. Marken täcktes av ett tjockt sandlager och förhindrade alla odling och även betesmarkerna förstördes.

Ängelholm och dess omgivningar drabbades synnerligen svårt av sanden. Värst var det vid Rebbelberga kyrka där sanden låg i höga drivor.

Den 12 april 1739 beviljade staten bidrag för inköp av strandrågsfrö och tallplantor. Löjtnant Sivers utsågs som ledare för flygsandsbekämpningen. Bönder från Bjäre och Södra Åsbo härader ålades att så och plantera.

Malens skog – ett flygsandsområde 
Öster om Båstad planterades tall som skyddsplantering åren 1820 – 1825. Denna plantering kom att kallas för Malens skog och utgjorde en av hörnstenarna då den nya badorten Malen planlades.

För en badortskommun är de långa, breda och fina sandstränderna en stor tillgång. I turistbroschyrerna visas och framhålls de fina stränderna för att locka turisterna. Inte alltid har sandstränderna varit en tillgång utan istället varit till stort bekymmer.

Den fina sanden blåste från stränderna upp över landsbygden och begravde, inte bara åkrar och ängar, utan även byar och städer. Ängelholm hade stora svårigheter att bemästra sanden.  I början av 1700- talet förde ängelholmsborna upp frågan på riksdagsnivå. Stora område runt Ängelholm utgjorde under lång tid s.k. flygsandsområde och var helt sterila.

Då Halland och Skåne (före 1645) tillhörde Danmark försökte den danske kungen förmå bönderna att lägga upp rishögar för att på så sätt stoppa sanddriften. Men av detta blev det bara småaktiga försök. 

Under medeltiden var lövskogarna utbredda över Hallandsås och långt in i Halland. Den danske kungen var i stort behov av ved både till uppvärmning och till tegelbruken. Efter 1450, då Båstad grundlades, började danskarna en systematisk avverkade av de stora lövskogarna. Skogsskövlingen var omfattande och kan mycket väl ha bidragit till den stora sanddriften. 

1658 tog kung Karl X Gustav upp problemet med sanddriften. På befallning reste riksrådet Bonde utmed kusten söderut från Falkenberg och kunde rapportera om sandens skador på åkermarken. 

Vid Carl von Linnés skånska resa 1749 föreslog han olika åtgärder, att plantera tall var det bästa sättet. Han var utbildad i Holland och var väl insatt i holländarnas försök att stoppa sandflykten. 

Staten bekostade tallplantor som fördelades via länsstyrelserna. Malens skog planterades 1820 – 1825 med tallplantor. Arbetet utfördes av allmogen i Båstad. 

För att skydda den värdefulla skogen anställdes skogvaktare. Den förste skogvaktaren var Jakob Nilsson, han anställdes 1832. Samma år, den 24 november, fridlystes skogen och fick namnet Båstads Enskilda Flygsandsområde. Nilsson fick brukningsrätt på ett par mindre jordbitar i den västra kanten av skogen. Där byggdes ett skogvaktarboställe troligtvis under slutet av 1840-talet. 

Under åren 1860 – 1920 hette skogvaktaren Roxman och blev en känd person. Han satte namn på sitt boställe, Roxmansgården och vägen där han bodde, Roxmansvägen och även backarna och skogen bakom hans stuga i skogsbrynet fick namn efter Roxman, Roxmans backar och Roxmansskogen. När snön någon gång föll över Bjäre utgjorde dessa backar svindlande utförslöper för de minsta. 

1954 skrev NST om den instundande sommaren och nämner den idylliska Roxmansgården. För 26:e sommaren i följd, har hemslöjdsaffären som två damer, en mamma och hennes dotter, driver just öppnats i Roxmansgården.

1988 revs det gamla bostället på grund av ålder och dåligt skick men byggdes upp i på samma plats och i samma utförande. 

Vid Roxmans backar och på den lilla ängen, har hållits ett antal politiska- och nykterhetsmöten. 1909 anordnades en demonstrationsmarsch med deltagare från Båstad och södra Halland. Marschen slutade i skogen vid Roxmans backar där ett glödande tal hölls. Samma år annonserades: ”En större nykterhetsfest kommer att anordnas vid Roxmansskog.” I slutet av 1930-talet var det en socialdemokratisk riksdagsman som höll tal vid Roxmans backar. Anslutningen lär ha varit mycket god.

De backar som kallas för Roxmansbackar är egentligen bronsåldersgravar. Hur många gravar som finns vet man inte men det kan röra sig om ett tiotal. Några av dessa högar kan helt enkelt vara sanddyner. Möjligtvis kan der finnas gravar från järnåldern under dessa bronsåldersgravar. Eftersom dessa gravhögar inte har undersökts vet ingen.

Genom Malens skog har den tusenåriga vägen mellan Danmark och Sverige gått. Vägen kom söderifrån via Luntertun upp över åsen till Boarp och ner mot Småryd. Den fortsatte genom det som en gång blev Båstad och senare Malen, genom skogen och passerade Stensån vid Tjuvavadet som ligger intill hundängen. 

Med största förmodan var det på detta vadställe som drottning Kristina passerade efter sin abdikation 1654 då hon lämnade Sverige för att bosätta sig i Italien. 


Kristina, Gustaf II Adolfs och Maria Eleonoras dotter, föddes den 7 dec 1626. När Kristina var sju år stupade hennes far och hon utropades då till drottning under en förmyndarregering. 18 år gammal och myndig blev hon regerande drottning och kröntes 1650. Hon var då hemligt förlovad med sin kusin Karl Gustav


Gustav II Adolf krigade och dog i tyskland för den luterska läran. Att under denna tid vara katolik i Sverige var olagligt och belagt med dödsstraff. Stockholm var protestantismens högsäte. Med tanke på detta och hennes fars bakgrund, var det märkligt att Kristinas religiösa värderingar sammanföll med katolicismen. Kristina blev katolik i all hemlighet. 

Hennes religiösa tro och landets allt sämre ekonomi, bestämde hon sig för att abdikera. Den 7 augusti 1651 informerade hon riksrådet om sina tankar. Det var ett chockartat besked och förvåningen var total. I slutet av 1653 var allt klart för drottningens abdikation. 

Den 6 juni 1654 sker den gripande abdikationen. Ingen visste om drottningens inre tankar att hon skulle konvertera till den katolska läran. 

Tronföljaren hade Kristina utsett, hennes gamla kärlek Karl Gustav skulle bli tronföljare. 

Tillsamman med sitt sällskap begav hon sig till Kalmar. Tolv skepp väntade där för att föra drottningen, hennes sällskap och enormt stora bagage till Pommern. 

Halvvägs till Kalmar bestämde sig Kristina att ta landsvägen istället. Hennes otaliga antal vagnar och stora resesällskap fortsatte mot Kalmar. Tillsammans med ett mindre sällskap red Kristina till Halmstad där sällskapet vilade några dagar. Hon klippte sitt långa hår och klädde sig i manskläder inför sin resa genom fiendelandet Skåne och Danmark. Från Halmstad fortsatte sällskapet söderut och med all sannolikhet passerade Stensån vid Tjuvavadet och riksgränsen, in i Danmark och genom Malens skog.

Malens skog utgjorde en lockelse och var betydande för den dåtida turismen. I slutet av 1800-talet vandrade badgästerna från Båstad till skogen med kaffekorg och njöt av svalkan och talldoften. Malens skog blev dessutom en betydande grundpelare när Malens kur- och badort bildades 1903. 

1920 byggde byggmästaren Aron Bengtsson ett kafé i skogsbrynet vid stranden. Det var ett populärt ”badkafé” och fick namnet Strandstugan men kom även att kallas för Strandbaden. Efter badet kunde en kopp kaffe avnjutas i behaglig skugga. Kaféet lades ner omkring 1940. 

1921 skriver Badortstidningen om stranden och den sköna skogen. ”Vid bandstranden på Malen draga unga som gamla ner till stranden. Här får man sol och luft, hälsa och styrka. Efter badet väntar den sköna strandskogen med barrdoft och vila. I hängmattorna finns de vackra dagarna fullt av folk, som njuta allt det härliga, sommaren bjuder.” 

1914 påbörjades arbetet med att Malen skulle utgöra ett samhälle. Detta blev en synnerligen utdragen process. I samband med denna planläggning hamnade skogsområdet i fokus. Det framfördes krav på att skogen skulle exploateras och där bebyggas. Under många år blev det heta och hårda diskussioner. Motståndarna till exploatering såg Malens skog spolierad, styckad och utlagd till byggnadstomter. 

Även lokaltidningarna tog upp Malens skog där man förespråkade att skogen skulle behållas intakt. Hallandsposten menade att skogen är viktig för badgästerna och därmed ortsbefolkningen och fortsatte: ”Genom planmässig skövling av Malenskogen, en av de rikaste som samhället äger, kommer denna publik att i högre grad motas bort. Malens skog och strand bör i stället som allmän plats för all framtid bliva det bålverk, som Båstad och Malen låtit resa till skydd mot alla nyare badortsspekulationer”.

Till slut kunde man enas. Området förklarades som fritidsområde och Malen fick behålla sin vackra skog. Men innan samhällsplanen kunde fastställas skulle skogen lösas in

Antalet ägare av Malens skog var påfallande många. Den störste ägaren var garvare A. Graff i Båstad som ägde 36.000 kvadratmeter, drygt en fjärdedel av skogen. Badbolaget ägde 27.000 kvadratmeter. Många ägde bara en liten bit av skogen, flertalet bara på ett fåtal kvadratmeter. Anledningen var att de som köpte tomt i Båstad erhöll även bit i skogen, detta ingick i tomtpriset. Alla dessa områden löstes in och föranledde ett stort arbete

I skogsbrynet ligger fortfaranden en mini- eller bangolfbana. När den byggdes kom ett par av hålen gå in i skogen och blev därmed lite längre. Den kände sportskribenten Torsten Tegner i Idrottsbladet (TT var hans signatur) utnämnde banan till ”Norra Europas” bästa. Golfbanan var synnerligen populär och en trevlig samlingspunkt.

Jag minns att Tegnér var en flitig besökare och hängav sig åt bangolfen. En gång var det en badgästyngling som inte uppförde sig på banan på ett sätt som ”TT” inte gillade utan gav honom en ordentlig reprimand inför intresserade åhörare. 

Från att ha varit en öppen tallskog med ljung, blåbär och svamp har Malens skog alltmer förslyats och då i första hand av tysklönnen. Många som vandrar, såväl ortsbefolkning som turister, känner sig illa till mods och undrar, varför görs inget? En gång i tiden vårdades skogen av badbolagen som såg till att de var välstädad. Bänkar sattes upp för den som ville vila en stund i den sköna skogen. Alla för fullt medvetna om skogens stora betydelse för besöksnäringen. 

Malenbor med några år på nacken är förvånade över att ”deras” skog vanvårdas på detta påtagliga sätt. Frågan ställs, varför gör kommunledningen inte något? Även om skogen inte går att återskapa så borde i alla fall en skötselplan för skogen utarbetas.

Vänner av Malens skog vill inget annat än att något görs och att det sker inom kort, innan det är försent.

Skogen har historiskt och kulturellt värde. Varför tar man inte tillvara de historiska händelser som utspelats i skogen? Varför använder man inte detta i turistbroschyrerna? 

För de som inte vill trängas i hamnområdet kunde Malens skog bli ett lockande alternativ. Ja, om viljan finns!

1903 skriv en lokal tidning: ”Badgästerna kunna ej nog rosa skogen i vars lugn och milda luft verka välgörande på nerver och sinne” . Och ville malenborna en gång i tiden skryta över något så var det Malens skog.